Kapitel Ett: Akvarellas nektar

Kapitel Ett: Akvarellas nektar

Kapitel Ett:
Akvarellas nektar

“Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste
är osynligt för ögonen.”
Citat ur Den lille prinsen
av Antoine de Saint-Exupéry
Jag har aldrig gjort så stor sak av det där med att vara blind, men jag har börjat inse att många jag känner och möter verkar ha behov av att ta upp ämnet, uppenbarligen för att de undrar hur det är och allt som verkar främmande kan vara lite skrämmande. Därför har jag valt att tillägna ett kapitel i min bok åt att förklara hur jag upplever världen. Jag vill påpeka att jag inte kan föra alla synskadades talan. Jag kan enbart skildra mina egna perspektiv, för vi är alla individer.
Vissa skulle kunna säga att jag överromantiserar blindhet, men det är inte min avsikt.
Jag vill i alla fall inspirera oss att se mer med våra inre ögon, istället för att bara surfa på ytan.
En god vän sa såhär till mig en gång:
“Det är kontrasterna som får oss att urskilja någonting över huvud taget i vår verklighet.”
Jag är inte säker på att jag håller med om det eller om jag ens vet vad min vän menade, men det är i alla fall ett intressant perspektiv värt att grunna på.
Folk frågar mig ofta ifall jag får en bild av hur andra ser ut? Det händer, men det händer oftare att jag ser människor som färgspel. Som om de var gjorda av trådar färgade i olika nyanser. Jag har sett det här ända sedan jag var liten, men när jag blev äldre så hörde jag talas om termen aura. Kanske det är en aura som jag ser.
Människors färger varierar vanligtvis beroende av humör och dagsform. Jag har observerat att när någon är spänd eller försöker kopiera någon annans sätt, det vill säga: Om någon inte är sig själv, så kan färgerna bli dimmiga och intrasslade.
Om jag träffar en vuxen person som är mycket barnslig, fri och öppenhjärtig så är färgerna jag ser runt den personen ofta klara. Likt rent vatten som dansar i en fontän, en färgfontän … När jag säger en barnslig person så menar jag en mogen människa som är i kontakt med sitt barnasinne.
För det mesta så tycker jag att det är vackert och njutbart att skåda människors olika färgnyanser, men ibland kan jag känna som att jag får en överdos av skönhet. Vid sådana tillfällen kan meditation behövas för att återfå sinnesro.
Humor är en nyckel i mitt liv!! Det är en båt som bär mig över stormiga hav.
Ibland får så kallade “handikappade” personer möta många förutfattade meningar och fördomar, ofta från människor som inte menar något illa men som är osäkra eller bara tanklösa. Till exempel om jag går till ett café med en vän och expediten frågar min vän:
“Vad vill hon ha?”
När vi måste vara med om sådana situationer som kan uppstå så är det viktigt att kunna skämta om det hela. I alla fall är det min erfarenhet.
Mina nära vänner vet att jag älskar att skoja om nästan allting i livet.
Humor är att dansa med mörkret …
Ibland, om jag av misstag råkar gå in i någon av mina vänner så utropar de:
“Se Dig för, Nenne!”
Jag tycker om det! Det får mig att känna mig mindre annorlunda.
Jag träffade en man en gång som jag tyckte var extremt vacker … Bilden jag hade av honom var som en grekisk gud och han hade faktiskt blivit jämförd med en grekisk gud tidigare, då han var tonåring.
Kort efter jag berättat för honom om min bild av honom så begav han sig ut och tältade med några av sina vänner. Han berättade då för grabbarna:
“Jag har träffat en tjej som tycker att jag är vacker!”
“Vad då, är hon blind eller!?” utbrast en av hans vänner ironiskt.
Han blev ganska så överraskad när min vän svarade:
“Ja, det är hon faktiskt!”
En av mina vänner frågade mig:
“Det kan väl inte spela någon roll ifall Du tar en promenad där Du är omgiven av skogens skönhet eller om Du går på en trist gata med fyrkantiga hus?”
De orden fick mig att inse att många människor i min närhet antagligen inte vet om att jag ser inuti.
Jag har aldrig sett mig själv som blind, jag ser det som att jag ser på ett annorlunda sätt.
Jag påverkas definitivt av tristess och dystra, raka gator. Stämningen av all sorts omgivning finns i luften och det kan man känna oavsett om man är blind eller inte. Den som är känslig känner av platsens vibrationer.
När jag går i en skog så tittar jag allting där: Träden, löven, stenarna och alla årstidsfärger, men inifrån. Jag kan ju förstås inte visa er hur jag ser, men frågan är om alla verkligen ser saker och ting på samma sätt???
Om Du tittar på en solnedgångshimmel, så kanske Du säger att himlen är indigo, men om Du har en vän bredvid Dig som ser samma himmel, så kanske han eller hon tycker att himlen har en violett nyans.
Min tolkning är att färg är en individuell upplevelse och beror på personens eget inre färgspråk. Tänk om det är så att vi färgar utanförfärgerna inifrån …
Jag har ofta fått höra att man utvecklar andra sinnen och förmågor om man har förlorat ett av sina sinnen. Jag kan inte vara säker, men det är möjligt att hjärnan kompenserar för sinnen man inte använder. Jag har ett exceptionellt bra minne och det kanske jag inte hade utvecklat om jag hade kunnat se med mina fysiska ögon.
Händer har alltid fascinerat mig.
Att vara så kallat blind har inneburit att jag har haft kontakt med många olika sorts händer: Hjälpande händer eller ledande händer.
När jag var liten och bodde i Frankrike så höll jag fler händer än under min tid i Sverige, där jag uppfattar det som att människor är mer reserverade och föredrar att låta mig hålla deras överarm när de leder mig.
Det finns så många olika typer av händer:
Kalla händer, energiska händer, stora fluffiga händer som får mig att tänka på sanddyner eller moln, händer med långa pianofingrar, trötta händer, valkiga händer, händer som verkar undvika kontakt genom att ha ett slappt grepp och mjuka, svala händer som påminner mig om rosenblad.
Har Du någonsin känt känslan av rosenblad under Dina fingrar? Om Du har det, så har Du nog märkt hur svala och lena de känns. Rosenhänder är inte kyliga och nervösa, men svalkande och behagliga att ta i.
Som jag ser det så är huvudmeningen med våra händer att röra världen omkring oss och om vi rör den med medkänsla mår händerna bra. Jag känner att händer längtar efter att få skapa och vi behöver skapa med hjärtats längtan. Det här jag säger nu kan låta som en klyscha, men jag menar det.
Det är möjligt att leva så.
Jag skulle säga att händer som inte är villiga att hjälpa andra är blinda händer. Om man inte har förmågan att använda Dina händer så kan man alltid hjälpa och skapa med sina tankar. Det vill säga: De inre händerna.
För några år sedan började jag göra händer av lera. Det är ett bra sätt att fördjupa mina handstudier.
Om man tänker på det så skulle man kunna jämföra en hand med en stjärna. Om man hårddrar det så har ju faktiskt inte en hand exakt samma form som en riktig stjärna, men den har fem stjärnstrålar. Dessa tankar hjälper i alla fall mig att mer och mer uppskatta dessa underverk som kallas händer.
Då jag befinner mig mitt i en applåderande publik så tänker jag mig att det är en himmel full av stjärnor som firar…
En av mina största livspassioner är miniatyrvärlden: Dockskåp. Delvis så tror jag att det här intresset har grott ur min kärlek till sagor om pysslingar, tomtar och småfolk, men jag tror också att miniatyrer attraherar mig för att de ger mig möjligheten att få en överblick av saker som kan vara svåra för mig att föreställa mig enbart genom att lyssna till andras beskrivningar av dem. Jag menar, när jag känner en miniatyrcykel, en stuga eller kanske en farfarsklocka i mina händer, så blir det lättare för mig att få en fullständig helhetsbild.
Många har frågat mig ifall jag önskar att få synen tillbaka. Jag är inte säker på vad jag ska svara. Jag kan inte bestämma mig. Jag ändrar mig från dag till dag. En dag känner jag en sak och nästa dag en annan. Mina känslor kring det här är som ebb och flod …
Eftersom jag inte kommer ihåg hur det är att se, så saknar jag ju ingenting, därför bryr jag mig inte så mycket om det. Jag njuter ofta av vad jag ser, världarna jag har inom mig, så jag är lycklig med vad jag har.
Eftersom jag förlorade synen när jag var två år så har jag inga medvetna minnen av hur det är att se, men jag har ju ett mycket rikt inre färg och bildliv, så jag antar att det är en blandning av undermedvetna minnen och min egen fantasi.
År 2004 så träffade jag någon som skulle bli en nära vän. Jag kallar honom Soul.
Han föreslog att jag skulle prova hypnos. Han guidade mig genom en hypnossession medan han spelade på en schaman-trumma och i slutet av sessionen så kom jag ihåg när jag var två år och gick igenom en operation. Läkarna skulle försöka rädda min syn, men operationen lyckades inte.
När jag återvände efter hypnossessionen så fick jag plötsligt en mycket omskakande upplevelse: Ett skarpt ljus dök upp framför mina ögon och ljuset kändes som ett spjut som gick rakt igenom mig … Jag svimmade nästan för upplevelsen var så överväldigande. Efter detta har jag haft liknande erfarenheter ett antal gånger.
Vissa gånger så har jag bara sett det vassa ljuset och vid andra tillfällen så har jag dessutom kunnat urskilja former, konturer och färger. Det är en säregen sensation. På något vis så ser jag ljuset i mitten och formerna och färgerna omger ljuset. Det hela ser ganska tillrufsat ut.
Jag har märkt att ljuset som jag ser under dessa upplevelser är obevekligt och på något sätt mycket skarpare än ljuset jag ser inom mig, som är drömskt och milt och mina inre former är mindre substantiella. Jag tror att det är möjligt att jämföra mitt inre liv med akvareller.
Jag har döpt mitt inre ljus till akvarell-ljuset och det yttre ljuset kallar jag Spjutljuset.
De flesta som har hört om mina “synupplevelser” har utbrustit:
“Vad kul! Kanske Du får tillbaka synen helt och hållet snart!”
De har gratulerat mig, men jag har inte varit säker på hur jag ska förhålla mig, men jag kan ju inte anklaga folk för att de jublar när någon de bryr sig om får syn tillbaka. Det är en naturlig reaktion att glädjas när något sådant sker.
Min syster var den enda som förstod att det här med att se igen inte var en så glamorös upplevelse.
Hon sa: “Vilken chock det måste vara att plötsligt kunna se igen efter så lång tid…”
Vissa av mina släktingar tror inte ens att det här har hänt över huvud taget, eftersom ingen läkare har kunnat bekräfta att min syn tillfälligt kommit tillbaka. Vissa tror att mitt eget önsketänkande har framkallat min upplevelse, men egentligen så har jag aldrig riktigt önskat att få tillbaka synen. Jaja, vad andra än väljer att tro, så tror jag i alla fall på det, för jag har upplevt det och jag tvivlar på att jag skulle kunnat inbilla mig ett så konkret fenomen.
Under den här tiden då jag fick mina första “synupplevelser” så kom jag i kontakt med en åttiofemårig man som just då höll på att förlora synen och kände sig rädd och skakad av det som hände. Han hette Rafael och vi träffades några gånger och hade några mycket givande konversationer om att se och inte se, fantasi och inre syn. Rafael upplevde en lättnad när vi diskuterade inre sätt att se på. Han ville att jag skulle guida honom till hans inre landskap. Jag vet faktiskt inte hur djupt han nådde eller hur mycket jag egentligen hjälpte honom, men jag hoppas att han fick något sorts hopp från våra diskussioner.
Rafael sa en gång att han var på resa mot mörkret och att jag var på resa mot ljuset. Jag vet inte om jag skulle formulerat det så… Jag känner inte att jag har levt mitt liv i mörkret, för jag har ju alltid haft mitt inre ljus, men i varje fall så var det hans perspektiv och jag hedrar hans upplevelse. Kanske det tjänade honom att tänka så just då: Att vi på något vis hade parallella upplevelser, med mig som fick syn tillbaka och han som höll på att förlora sin.
Jag kan förstå … eller kanske jag inte alls kan förstå hur det skulle kännas att se i 85 år och så plötsligt börja förlora den verklighet som man är van vid … Jag antar att Rafael tyckte att det var betryggande och trösterikt att inse att det är möjligt att se med andra ögon, trots avsaknaden av fysisk syn.
Rafael lämnade jorden för ett tag sedan, men jag kommer aldrig att glömma våra möten som jag tror gav både honom och mig tankeställare och själsbevattning.
Våra samtal var mycket filosofiska och inspirerande. Han var poet.
För ungefär tre år sedan bestämde jag mig för att bekräfta en dröm som har hemsökt mig så länge jag kan minnas: Jag började fotografera.
När jag var liten så fick jag höra att om jag ville bli pilot eller fotograf så behövde jag acceptera att det inte var möjligt och slå det ur hågen, men jag har ändå alltid känt på mig att jag är en knoppande fotograf, så för tre år sedan så köpte jag en kamera och satte igång och det har varit så inspirerande både för mig och för de som besökt mina utställningar.
Jag känner att jag har utvecklat en mycket nära relation med min kamera. Vi kommunicerar om motiven. Jag känner att hon ropar när ett drömmotiv dyker upp.
Min önskan är att lära min kamera att se så som jag ser, i hopp om att jag kanske ska kunna visa andra, eller åtminstone ge er en glimt av mina verkligheter.
För mig handlar fotograferande helt och hållet om intuition, att intuitivt känna när ögonblicket är moget för ett foto.
Det är nästan en intim kontakt med naturen, som att älska med motivet…
När jag tar bilden så ser jag motivet inom mig först och sedan efteråt, när någon beskriver fotot för mig så ser jag det med den personens ögon, så min uppfattning av en bild är en blandning av min egen fantasi och andras ögon.
Ibland när jag är ute och promenerar med någon och får inspiration att ta en bild, så kan det hända att min vän får en impuls att rikta kameran i “rätt” riktning, men jag vägrar låta någon annan än jag hålla i kameran när jag ska fotografera. Det är viktigt för mig att bilden verkligen blir mitt konstverk!
Jag älskar känslan av suddiga fotografier. Suddighet bringar mystik och djup i en bild…
Ibland, precis i det ögonblick då jag trycker på kameraknappen så skakar jag mina händer med flit eller så gör jag en svepande rörelse, som om jag höll i en pensel. På det viset skapar jag den där disiga sagostämningen som jag är ute efter.
När någon säger till mig:
“Jag kan inte se vad den här bilden föreställer.” så blir jag uppspelt och förtjust!, för då betyder ju att fantasin har ett överflöd av möjligheter …
Jag vill att mina fotografier är som moln: Skiftande, föränderliga och drömlika.
Vissa har jämfört mina bilder med akvareller, därför har jag gett min kamera namnet Akvarella.
Jag älskar att tonsätta en bild eller att skriva en saga om den. Det känns som att bygga broar mellan olika sorts konstarter. Jag har alltid känt en attraktion till tanken på allkonstverk: Ett halsband som blir en dikt eller en dans som skildrar en målning… Att sudda ut gränserna, så att man knappt vet vad som är vad …
Jag läste nyligen om den ryske kompositören Alexander Scriabin och han hade tydligen samma dröm om att bygga konstbroar. Det mesta av konsten under romantiken kretsade kring Drömmen om allkonstverket. Eller som det heter på tyska: Gesamtkunstwerk.
Det finns en sak som jag skulle vilja dela med mig av till världen omkring mig, men jag vet inte om jag kan finna de rätta orden. Jag ska i alla fall göra mitt bästa:
Jag har sett en färg i mitt inre och den matchar inte någon beskrivning av någon färg jag någonsin hört om. Jag kallar den här färgen för mimino.
Den är besläktad med känslan jag får en mulen dag, då allt i naturen verkar vara insvept i behagligt klibbiga slöjor och sjalar …
Somliga människor har undrat om det inte är grå jag menar, men det är det inte för jag känner grå och det här är någonting helt annat. I alla fall så är mimino en vilsam, fridfull färg som väcker en meditativ känsla i mig, varken kall eller varm, mer svalkande. Som en uppfriskande dusch eller en lättnadens suck …
Jag är en konstnärssjäl och jag har aldrig klarat av att ha ett “normalt” jobb.
Berikar min bok Ditt liv?, tacksam för en gåva. Du kan swisha till: 076 413 32 62.